Vi ställde oss den frågan för ungefär fem år sedan. Inte i skogen, utan på en trotoar i Paris. Och svaret dröjde tills vi kom hem.
Det var ett familjebesök som alla familjebesök brukar vara: välmenande, alldeles för fullbokat och fyllt med sådant man absolut inte vill missa. Paris är en magnifik stad, den ger dig allt på en och samma gång – rörelse, ljud, dofter, människor överallt.
Men under de sista dagarna märkte vi att vi var tröttare än vanligt. Inte den där sköna tröttheten efter en långvandring, utan en slags utmattning som satt djupare. Vi sov, men vaknade inte utvilade. Vi åt gott, men kände oss ändå inte riktigt mätta.
Det var inte förrän vi kom tillbaka till Furudal, steg ut ur bilen och stod i tystnaden utanför huset, som polletten föll. Det vi hade känt i Paris var inte trötthet efter själva resandet. Det var trötthet efter bruset. Den konstanta närvaron av ljud och intryck – trafik, konversationer runt hörnet, kaffemaskiner, musik från butiker, notiser i telefonen – hade tagit ut sin rätt utan att vi ens märkt det. Buller är inte längre ett undantag i våra liv. Det är miljön vi lever i. Och just därför märker vi det knappt – förrän det slutar.
Hjärnan arbetar konstant med att filtrera bort det oväsentliga, och det kostar mer energi än vi tror.
Tystnad är inte tomhet
Det är lätt att tänka på tystnad som ett vakuum, som avsaknaden av något. Men den som suttit i ett skogsbryn i gryningen vet att det stämmer dåligt. Tystnaden i skogen är full av ljud: en kotte som faller mot marken, vindens rörelse i trädtopparna, en fågel i undervegetationen. Det är inte frånvaro. Det är en annan slags närvaro – en som inte kräver någonting alls av dig.
Därför lovar vi aldrig fullständig tystnad här på Näsets Marcusgård. Skogen andas, knäpper och viskar. Men i pauserna däremellan uppstår något sällsynt: ett utrymme att faktiskt lyssna. På världen, eller på dig själv.
Vi pratade med en gäst för en tid sedan, en man i slutet av sjuttioårsåldern från Särna som levt hela sitt liv bland fjällen. Han berättade om hur han alltid tagit med sig familjen ut, tältat, vandrat och fiskat. Det var ingenting han såg som en prestation, det var bara så livet såg ut. Och sedan sa han, nästan i förbigående: ”Tystnad är inte något man bara hör. Det är något man känner.”
Han behövde inga retreater eller schemalagda skogsbad för att förstå det. Men för många av oss som inte har skogen precis utanför fönstret är det inte längre självklart. Det är något vi måste söka oss till, och ibland lära oss på nytt.
Det är en märklig ironi att tystnad – något som tidigare var varje människas vardag – har blivit något vi måste resa iväg för att uppleva. Och gärna betalar för. Det är ett symptom på något; vi har byggt en värld som inte ger oss ro, och sedan börjat sälja ron tillbaka till oss själva.
Att lämna marken
Kanske är det därför arkitekter och visionärer världen över har börjat söka sig uppåt, mot trädkronorna. I en artikel i BBC Culture beskrivs den moderna trädkojan som den ultimata tillflyktsorten från det urbana livet. Det handlar om att lyfta fötterna från marken – och hur det förändrar vårt perspektiv. I en värld som ständigt vill ha mer, erbjuder trädkronorna mindre. Och antyder att det kanske är fullt tillräcklijk.
Det var precis den känslan vi ville fånga när vi hängde upp vår röda Tree Tent bland tallarna här på gården. Att ta ett steg bort från jorden är att ta ett steg närmare sig själv. Eller som Willem nyligen formulerade det i intervjun med BBC: ”Att vara bland träden erbjuder en liten förändring som känns enorm. Världen ser mjukare ut, tiden går långsammare och till och med tystnaden känns levande.”
Kroppen återhämtar sig inte i samma takt som man landar. En övernattning räcker sällan för att sänka garden. Nervsystemet behöver tid, som ett stort hus som långsamt svalnar efter en lång, het dag. Det är först efter några dagar som tempot faktiskt sjunker. Det är då man börjar märka saker man inte sett på länge – hur ljuset förändras längs stammarna på eftermiddagen, hur stillhet faktiskt känns i kroppen, inte bara i öronen.
Kanske är det där den egentliga lyxen finns. Inte i tystnaden i sig, utan i att slippa prestera, förklara eller vara tillgänglig. Att gå barfota genom gryningsdaggen bara för att det känns bra. Att följa Poesistigen utan mål, utan att mäta sina steg eller dokumentera varje ögonblick.
Det är inte en flykt. Det är en återgång till en hastighet som är mer i linje med hur vi faktiskt fungerar.
Vi lärde oss det på en trotoar i Paris. Men det är betydligt lättare att förstå i skogen.
Allt gott,
Mireille & Willem · Näsets Marcusgård